Stole My Heart

Äntligen, den ”speciella” signalen ringde ut ettorna för dagen. Även om man var mitt uppe i en lektion, fick man gå. Jag samlar ihop SO böckerna innan jag reser mig upp från skolbänken. Lizzie står där framme vid tavlan och skriver snabbt ner de sista anteckningarna. Jag går fram till henne utan att hon märker något.

”Redo?” frågar jag och hon hoppar till av den plötsliga rösten.

”Du skrämde mig” skrattar hon. ”Ja, jag är redo” säger hon sen med ett stort leende som får ögonen att glittra.

Väl på väg längs med korridoren stöter vi ihop med Eleanor och Louis som är på väg mot deras lektion.

”Är det nu ni ska iväg på den där överraskningen?” Frågar hon med en blinkning och jag bara nickar samtidigt som Lizzie pratar. ”Ja, jag kan inte bärga mig längre, jag har väntat på det här länge nog” skrattar hon.

”Haha, kan jag nog förstå. Ha det så kul ni två!” svarar hon snabbt medan Louis drar iväg med henne.

 Väl ute ur byggnaden stannar jag Lizzie som förvånat tittar på mig. Sedan tar jag fram en ögonbindel ur jackfickan. ”Det blir väl ingen överraskning om du inte har ögonbindel”. Hon bara tittar på ögonbindeln först men sen nickar hon. ”Jag litar på dig Styles”. Jag skrattar åt hennes reaktion. ”Klart du kan lita på mig hjärtat” säger jag, kysser henne lätt på munnen och flätar samman hennes vänstra hand med min vänstra, och lägger min högra hand kring hennes midja. Sedan börjar vi i lagom takt gå iväg från skolan, till min överraskning.

”Jag har verkligen ingen aning vad jag ska förvänta mig om den här överraskningen, med tanke på din överraskning igår kväll”.

”Igår kväll var det för att pigga upp dig, idag är det för oss” svarar jag med betoning på oss.

Vi går i säkert 15 minuter innan han stoppar mig.

”Vänta här”, säger han.

När han väl kommer tillbaka för han mig vidare.  Jag hör vatten slå mot stenar så jag förmodar att vi är vid sjön eller något. Plötsligt känner jag hans händer vid mitt hår, och nästa sekund blickar jag ut över sjön. Framför mig ligger en liten roddbåt, fullastad med massa picknicksaker som filtar, matkorg. T.o.m en pizzakartong låg på bänken.

”Jag tänkte att vi skulle åka ut lite”, säger Harry när jag tittat ut över det som syns framför mig.

”Låter fint”, svarar jag medan han hjälper mig i båten.

När vi båda sitter i båten sätter Harry igång motorn. Trots att det var en liten roddbåt hade han fått tag på en liten elmotor att sätta fast vid rodret.

Vi var ganska snabbt ute mitt på sjön, vattnet skvätte lätt runt oss men jag har alltid gillat det.

Jag blir överlycklig när jag märker vart vi är påväg. Båten åker rätt snabbt mot den lilla övergivna ön som ligger lite längre bort än vid mitten av sjön. Genast dyker massa minnen upp i huvudet. Vi brukade åka hit ut, Louis, jag och Harry. Louis har sen väldigt länge kunnat köra små båtar, så vi har liksom fått åka ut till den här ön väldigt mycket. Dock har den blivit ännu mer övervuxen nu, och eftersom folk väldigt sällan åker dit är det ingen som bryr sig om att snygga till den.

Harry måste ha sett mitt leende när han släppt blicken utåt vattnet för han log tillbaka och visade de där underbara smilgroparna.

5 minuter senare lade vi båten intill ö-kanten och knyter fast repet i närmsta träd. Vi tar våran packning och beger oss inåt ön med Harry i täten. För att vara väldigt igenvuxet så hittade Harry väldigt bra bland alla träd och vildvuxna buskar, men han höll mig i handen i handen och leder mig framåt, vilket var tur det för för mig var allt en stor grön labyrint.

Vi kommer fram till en välbekant glänta. Det var gläntan där vi spenderat alla våra campingturer på ön, den var lätt att känna igen. Kanske inte så konstigt eftersom vi ristat in våra initialer på ett träd när vi var 11.

”Wow” var det enda jag kunde få ur munnen när jag gick fram och betraktade initialerna på trädet.

”Jag vet” svarar Harry medan han lägger ut filten. Konstigt nog var denna gläntan inte fullt lika vildvuxen som resten av ön.

Jag går och sätter mig på filten som Harry lagt ut. Sedan lägger jag mig ner och kollar upp mot himlen. Plötsligt känner jag hur Harry följer mitt exempel. ”Kommer du ihåg hur du, jag och Louis åkte ut hit och campade och hur vi tittade på stjärnorna innan vi somnade?”. Jag blev faktiskt chockad över hans plötsliga flashback. ”Jag kommer ihåg det som om det vore igår” svarar jag och vänder huvudet mot honom. Till min överraskning låg han redan och tittade på mig. ”Vad sägs om att äta den där pizzan som håller på att kallna?” utbrister han strax därefter samtidigt som han sätter sig upp snabbt.

Efter ett par timmar med snack om alla möjliga barndomsminnen här ifrån, efterrätt och allmänt mycket skratt låg vi där på filten och bara tittade upp mot den välbekanta himlen medan en lugn och behaglig tystnad spred sig.

”Lizzie?” börjar Harry plötsligt. Jag sätter mig upp och tittar på honom. ”Ja?”

---

Kapitel 11 uppe! Tycks?

Ber så hemskt mycket om ursäkt för att kapitlena inte kommit upp oftare. Men känner mig lite stressad då nya idéer kommer upp så min storyline blir lite...ur balans?

Tack för alla kommentarer!