Stole My Heart

Förvirrat tittar jag mot Harry som kommer närmare båten och jag känner hur skrattet snabbt ersätts av paniken som ökar. Harry tittar förvirrat men panikartat runt omkring sig vilket gör att jag också gör det. Lite längre bort ser jag något. En bit ifrån oss flyter en figur, Lizzie, och det ser ut som om hon vore livlös. Jag ser Harry simma simma dit och lyfter försiktigt upp henne i båten. Även han ser ut att vara fylld av panik, vilket kanske inte var så konstigt. Hon andas i alla fall hyfsat bra och vaknar ganska snart när vi skakat lite på henne. Några hostningar senare är det lilla vattnet som samlats i lungorna borta och vi alla andas ut. Hon är fortfarande blek när hon kryper närmre Harry för att sedan omfamna honom.

”Hur känner du dig?” Frågar jag lugnt och tittar på henne med stora ögon.

Hon snyftar lätt till men svarar snart ”Bra, antar jag”.

Med det sätter jag fart mot de andra på bryggan. Helt omedvetna om vad som hänt hoppar de gång på gång i vattnet och skrattar.

”Är det vår tur nu?” skrattar Liam. ”Ni dröjde ju jättelä..” Han avbryter sig själv när han ser Lizzie som sitter nerböjd mot Harry som tröstar henne. ”Har det hänt något?”

Han, och likaså de andra, tittar på Lizzie som nu tittat upp och Harry svarar. ”När vi flög av tappade hon andan och svimmade av för några sekunder”. Hon tar ett djupt andetag. ”Jag vill helst inte fortsätta åka”.

”Lämna av mig och Lizzie på stranden så får ni fortsätta” säger Harry när Lizzie pratat till punkt.

”Be right here” säger jag snabbt till Liam och de andra och kör in Lizzie och Harry till stranden.

Sakta går vi upp mot stugan. Jag var inte alls på humör nu och huvudet dunkar högre och högre för var sekund.

Vi byter om snabbt och sätter oss sedan i soffan tillsammans. ”Säkert att du mår bra?”

Harry för min blick till hans med sina fingrar på min haka och tittar allvarligt på mig. ”Du ser inte särskilt kry ut”.

”Jag mår bra” säger jag och ler mot hans omtänksamhet. ”Bara lite huvudvärk men det går över”.

Inte ens det lugnar ner hans allvarliga men oroliga blick.

”Det är sant, jag mår bra!” Jag ger honom en puss innan jag kurar ihop mig och lägger mig  i hans knä och tittar upp i hans gröna ögon.

Han ler mot mig. Hans fina smilgropar letar sig fram lite försiktigt vilket gör att jag också ler.

”Vad?” han ser skrattande på mig.

Jag skakar skrattandes på huvudet men slutar snart när jag märker hur ont det gör. Med ens ersätts Harrys smilgropar av en gravallvarlig blick.

”Mitt huvud..” börjar jag och märker hur jag snubblar på orden. Jag för snabbt handen till där det ömmar som mest. Harrys blick växlar mellan olika känslor hela tiden innan de stannar mest för att de ser helt skräckslagna ut. ”Lizzie, du är ju helt vi…”

Mer hör jag inte, för strax hör jag ingenting och det enda jag ser är mörkret.

Kapitel 20! Vad tycker ni?