Stole My Heart - Kapitel 21
I’m weaker, my words fall then they hit the ground. Oh life, come on here don’t you fail me now. I start to say, I think I love you but I make no sound.
Sakta öppnar jag ögonen och finner att Harry sitter bakåtlutad I en fåtölj och stirrar upp i taket.
Det här är definitivt inte stugan, det är ett som är säkert.
”Lizzie!” utropar han när han satt sig normalt och tittar på mig. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra, lite ont i huvudet och lite yr kanske, men inget mer. Var är jag?” svarar jag och tittar mig omkring.
”Du är på sjukhuset Lizzie. Du fick tydligen en ganska rejäl hjärnskakning ute på sjön så att du svimmade av. Som tur var kom mamma ut till stugan bara en liten stund efter det och tänkte kolla läget så hon skjutsade in oss två till sjukhuset. De andra är kvar i stugan. Mamma är just nu bara och köper lite kaffe”. Han flyttar fåtöljen så att han sitter precis jämte sängen.
”Jaha, jag mår i alla fall mycket bättre nu” säger jag och spricker upp i ett litet leende.
Han tittar på mig och ler lättat.
”Förresten, vad var det för sång du sjöng på?”
”Vilken sång?”
”Den som du sjöng när du låg bakåtlutad och stirrade upp i taket”
”Åhh, ehm..” han kliar sig lätt i nacken och snart letar sig en lätt rodnad fram på kinderna.
”Det var inte meningen att du skulle höra det. Men det är en sång jag skrev..”
Han tar en liten paus och fortsätter. ”… till dig”.
Jag stirrar förvånat på honom. Vilket fick honom att rodna ännu mer.
”Sjung” ler jag mot honom.
Under the lights tonight, you turned around and you stole my heart. With just one look when I saw your face, I fell in love it took a minute girl, to steal my heart tonight….
“Har du skrivit den?”
Han tittar ner en snabb sekund och nickar.
”… till mig?”
Han tittar upp igen och ler. ”Ja”.
Jag finner inga ord. Jag visste redan att han kan sjunga, riktigt bra, men låten. Den är jättebra. Och den är till mig.
Hennes blick vandrar fram och tillbaka mellan mina ögon. Det var uppenbart att hon är överraskad.”Jag älskar den!” utropar hon och sätter sig upp. Hon klappar lätt på sängen och visar att jag ska sätta mig där.
Jag kramar om henne hårt. Det var läskigt att se henne svimma av innan. Det var skönt att veta att allt var okej, förutom en rejäl hjärnskakning. Lite vila skulle göra susen.
Jag ger henne en lätt puss på pannan.
”Hej Lizzie, hur mår du?”
Mamma öppnar försiktigt dörren och sätter sig på en stol i hörnet. I handen håller hon en kaffekopp.
”Jag mår bra, lite huvudvärk och yrsel men det är inte så farligt”.
”Vad bra. Doktorn sa att så fort du mår bättre får du åka härifrån. Hon skrev ut lite smärtstillande som du får ta när du behöver sen med. Så säg bara till när du vill härifrån.”
”Jag mår bra nog för att åka.” säger Lizzie sen och snart var hon uppe ur sängen. Hon hade fortfarande sina vanliga kläder på sig.
Snart står hon vid dörröppningen med skorna på och vi alla går ut. Hon går och säger till att hon åker och sedan beger vi oss alla ut till stugan igen. Lizzie var väl antaglien trött eftersom hon somnade med huvudet mot min axel samtidigt som jag håller om henne.
Mamma tittar på oss i backspegeln. ”Glöm inte att hon måste vila mycket och även dricka mycket vatten.”
”Nej då, det glömmer vi inte.”
När vi kommer fram släpper mamma av mig och Lizzie. Hon sover fortfarande så jag bär henne in genom dörren och fram till soffan.
”Wow, man kan tro att ni gift er och att du bär henne över tröskeln till ert nya hus” halvt ropar Louis för att lätta upp stämningen som befinner sig i stugan. Det funkar och alla fnittrar till. Men vi tystnar snart igen med tanke på att Lizzie sover. ”Hur är det med henne?”
”Hon fick en rejäl hjärnskakning, men inte mer. Hon behöver bara vila och dricka mycket vatten för att bli bättre.”
”Skönt att höra” säger Louis och då och vi andra kan inte annat än att hålla med. Det blir alltid obehagligt när något händer någon i vår kompiskrets. Men han sa nog så då han har ansvaret över henne, hans lillasyster, medan deras föräldrar är borta.
Kapitel 21 är uppe! Nu börjar storyn dra slut, tre kapitel kvar bara!
