Stole My Heart - Kapitel 12
Helt plötsligt kunde jag inte få ur mig orden. Åh vad jag hatar när detta händer. Att man blir helt stum alltså. ”Jag..” for jag ur mig. Lizzie börjar fnittra lite men jag avbryter henne. ”Jag har älskat dig så länge jag kan minnas” säger jag sen. Äntligen har jag sagt det. ”Vi har ju känt varandra så himla länge, och nu har jag äntligen fått dig som min flickvän” säger jag sen med betoning på äntligen.
Först tittar hon bara på mig, sedan kramar hon om mig hårt. Jag avslutar vår mysiga omfamning när jag känner hur jag blir blöt i nacken. ”Gråter du?” frågar jag och drar henne ifrån mig så att jag får se hennes ansikte. Hon bara ler och skrattar lite nonchalant. ”Nej, det är glädjetårar” säger hon sedan och suckar med lättnad när hon märker att mitt oroande uttryck i ansiktet försvinner. Hon tar tag i mina händer och håller dom hårt. ”Jag har också älskat dig så länge jag kan minnas” säger hon sedan, till min lättnad. ”Det känns så sjukt bra att vi har känt varandra så länge, typ hela livet. Vi vet allt om varandra, brister och fördelar. Ändå älskar du mig som om jag vore perfekt” börjar hon sen. ”Lizzie, för mig är du perfekt” avbryter jag henne och drar sedan in henne för en lång kyss. ”Och du är min perfektion” säger hon sen innan vi fortsätter.
Medan vi låg där på den där filten och kramade varandra medan vi pratade om gamla barndomsminnen och tiden rann iväg insåg jag att jag måste hämta ut Louis present. Hur mycket jag än inte ville lämna Harrys varma och säkra famn var jag tvungen.
”Harry, smyckesbutiken stänger om 1 timme och jag har sagt att jag ska hämta det idag”.
Först suckar han, men både jag och han skrattar eftersom vi båda märkte hur sarkastiskt det var. Skrattet dör ut och Harry tar orden igen. ”Men innan vi går” börjar han och börjar kolla runt i matkorgen. När han hittat det han söker och drar ut en liten ask. Här börjar tankarna snurra. Jag menar, vi har varit tillsammans i 4 dagar, inte kunde han väl fria till mig? Nej, vi är alldeles för unga för det. Men seriöst Harry, säg något! Tankarna snurrar febrilt runt i huvudet. Harry som förmodligen sett min förvirring skrattade lätt. ”Ta det lugnt, det här är ingen förlovning Liz. Jag vill bara ge dig en present”.
Genast blev jag lättad. Men visst, jag älskar Harry och skulle absolut tänka mig att leva resten av livet med honom. Men jag vill inte förlova mig än! ”Det behöver du inte Ha..” börjar jag men han avbryter mig med sin himmelska röst. ”Men Lizzie, jag vill. Jag älskar dig Lizzie, det gör jag verkligen. Öppna den här lådan försiktigt”. Jag tar försiktigt emot den, något hispig över vad som finns där i. Sakta men säkert öppnar jag den. Jag blir häpen men så himla glad över vad som finns där i.
”Aw!” utbrister jag.
12 kapitel uppe! Jag vet att detta var ett riktigt kort kapitel, men I will make it up to you genom att posta nästa kapitel på torsdag 2 augusti kl. 12.
Nästa kapitel...
Stole My Heart - Kapitel 11
Äntligen, den ”speciella” signalen ringde ut ettorna för dagen. Även om man var mitt uppe i en lektion, fick man gå. Jag samlar ihop SO böckerna innan jag reser mig upp från skolbänken. Lizzie står där framme vid tavlan och skriver snabbt ner de sista anteckningarna. Jag går fram till henne utan att hon märker något.
”Redo?” frågar jag och hon hoppar till av den plötsliga rösten.
”Du skrämde mig” skrattar hon. ”Ja, jag är redo” säger hon sen med ett stort leende som får ögonen att glittra.
Väl på väg längs med korridoren stöter vi ihop med Eleanor och Louis som är på väg mot deras lektion.
”Är det nu ni ska iväg på den där överraskningen?” Frågar hon med en blinkning och jag bara nickar samtidigt som Lizzie pratar. ”Ja, jag kan inte bärga mig längre, jag har väntat på det här länge nog” skrattar hon.
”Haha, kan jag nog förstå. Ha det så kul ni två!” svarar hon snabbt medan Louis drar iväg med henne.
Väl ute ur byggnaden stannar jag Lizzie som förvånat tittar på mig. Sedan tar jag fram en ögonbindel ur jackfickan. ”Det blir väl ingen överraskning om du inte har ögonbindel”. Hon bara tittar på ögonbindeln först men sen nickar hon. ”Jag litar på dig Styles”. Jag skrattar åt hennes reaktion. ”Klart du kan lita på mig hjärtat” säger jag, kysser henne lätt på munnen och flätar samman hennes vänstra hand med min vänstra, och lägger min högra hand kring hennes midja. Sedan börjar vi i lagom takt gå iväg från skolan, till min överraskning.
”Jag har verkligen ingen aning vad jag ska förvänta mig om den här överraskningen, med tanke på din överraskning igår kväll”.
”Igår kväll var det för att pigga upp dig, idag är det för oss” svarar jag med betoning på oss.
Vi går i säkert 15 minuter innan han stoppar mig.
”Vänta här”, säger han.
När han väl kommer tillbaka för han mig vidare. Jag hör vatten slå mot stenar så jag förmodar att vi är vid sjön eller något. Plötsligt känner jag hans händer vid mitt hår, och nästa sekund blickar jag ut över sjön. Framför mig ligger en liten roddbåt, fullastad med massa picknicksaker som filtar, matkorg. T.o.m en pizzakartong låg på bänken.
”Jag tänkte att vi skulle åka ut lite”, säger Harry när jag tittat ut över det som syns framför mig.
”Låter fint”, svarar jag medan han hjälper mig i båten.
När vi båda sitter i båten sätter Harry igång motorn. Trots att det var en liten roddbåt hade han fått tag på en liten elmotor att sätta fast vid rodret.
Vi var ganska snabbt ute mitt på sjön, vattnet skvätte lätt runt oss men jag har alltid gillat det.
Jag blir överlycklig när jag märker vart vi är påväg. Båten åker rätt snabbt mot den lilla övergivna ön som ligger lite längre bort än vid mitten av sjön. Genast dyker massa minnen upp i huvudet. Vi brukade åka hit ut, Louis, jag och Harry. Louis har sen väldigt länge kunnat köra små båtar, så vi har liksom fått åka ut till den här ön väldigt mycket. Dock har den blivit ännu mer övervuxen nu, och eftersom folk väldigt sällan åker dit är det ingen som bryr sig om att snygga till den.
Harry måste ha sett mitt leende när han släppt blicken utåt vattnet för han log tillbaka och visade de där underbara smilgroparna.
5 minuter senare lade vi båten intill ö-kanten och knyter fast repet i närmsta träd. Vi tar våran packning och beger oss inåt ön med Harry i täten. För att vara väldigt igenvuxet så hittade Harry väldigt bra bland alla träd och vildvuxna buskar, men han höll mig i handen i handen och leder mig framåt, vilket var tur det för för mig var allt en stor grön labyrint.
Vi kommer fram till en välbekant glänta. Det var gläntan där vi spenderat alla våra campingturer på ön, den var lätt att känna igen. Kanske inte så konstigt eftersom vi ristat in våra initialer på ett träd när vi var 11.
”Wow” var det enda jag kunde få ur munnen när jag gick fram och betraktade initialerna på trädet.
”Jag vet” svarar Harry medan han lägger ut filten. Konstigt nog var denna gläntan inte fullt lika vildvuxen som resten av ön.
Jag går och sätter mig på filten som Harry lagt ut. Sedan lägger jag mig ner och kollar upp mot himlen. Plötsligt känner jag hur Harry följer mitt exempel. ”Kommer du ihåg hur du, jag och Louis åkte ut hit och campade och hur vi tittade på stjärnorna innan vi somnade?”. Jag blev faktiskt chockad över hans plötsliga flashback. ”Jag kommer ihåg det som om det vore igår” svarar jag och vänder huvudet mot honom. Till min överraskning låg han redan och tittade på mig. ”Vad sägs om att äta den där pizzan som håller på att kallna?” utbrister han strax därefter samtidigt som han sätter sig upp snabbt.
Efter ett par timmar med snack om alla möjliga barndomsminnen här ifrån, efterrätt och allmänt mycket skratt låg vi där på filten och bara tittade upp mot den välbekanta himlen medan en lugn och behaglig tystnad spred sig.
”Lizzie?” börjar Harry plötsligt. Jag sätter mig upp och tittar på honom. ”Ja?”
Kapitel 11 uppe! Tycks?
Ber så hemskt mycket om ursäkt för att kapitlena inte kommit upp oftare. Men känner mig lite stressad då nya idéer kommer upp så min storyline blir lite...ur balans?
Tack för alla kommentarer!
-
♥
Stole My Heart - Kapitel 10
Jag vaknar av att jag känner hur blöt jag är, tack vare ösregnet som faller.
Lizzie, som nyss låg på mig står nu och räcker mig en hand att dra upp mig med.
Precis när hon tänker springa in tar jag tag i hennes hand och vänder henne graciöst mot mig.
Jag sätter min vänstra hand om hennes midja och håller upp min högra för att sedan föra henne i en någorlunda vals. Det var underbart, trots att vi var genomblöta, och trots att ingen av oss egentligen vet hur man dansar. Vi dansar skrattande runt på den blöta gräsmattan tills vi stannar i mitten av den och bara tittar in i varandras ögon. Sen avbryter jag vår ögonkontakt genom att dra henne intill mig för att sedan fortsätta valsen genom att böja henne neråt sådär fint som man brukar göra i filmer. Åtminstone försökte jag. Tur att det var väldigt sent på natten så att ingen såg oss. Jag tror till och med solen är på väg upp.
Väl uppe igen för jag henne närmare mig igen och kramar om henne hårt.
”Jag älskar dig” viskar jag i hennes öra innan jag drar in henne i en lång kyss. Jag har väntat på min kyss i regnet. Och denna var verkligen perfekt!
”Jag älskar dig med” säger hon när våra läppar dras från varandra.
”Så, vad sägs om att gå in och dricka lite varm choklad. Vi kan behöva det så blöta som vi är” frågar jag och tittar ner på mina väldigt blöta kläder.
”Låter fint” svarar hon och ett leende spricker upp i hennes ansikte.
Vi gick in genom köksdörren för att inte riskera att väcka någon. Den stora klockan på väggen visar att klockan är 5 på morgonen. Och vi var verkligen jättepigga. Men det är inte så konstigt kanske.
”Gå och duscha du medan jag tar och gör iordning lite varm choklad” säger Harry med en kram.
”Snart tillbaka” viskar jag och drar mig mot hallen för att hämta min väska innan jag fortsätter till badrummet.
20 minuter senare, precis nyduschad och fixad sätter jag mig vid bordet där Harry väntar på mig.
Jag pussar honom innan jag börjar dricka av min choklad. Harry gör världens bästa choklad dessutom.
Vi hade väldigt mycket tid på oss innan skolan skulle börja. Vi börjar kl. 8 idag, men vi slutar redan kl. 11 eftersom vi inte åker med på skolresan.
”Har ni planerat Louis student imorgon än?” frågar Harry plötsligt och drar mig tillbaka från tankarna till verkligheten.
”Mamma och pappa har planerat allt, jag vet egentligen inte så mycket mer än att de har beställt tårtor och fixat med mat” svarar jag. För jag har faktiskt inte hunnit tänka så mycket på det den senaste veckan. ”Och köpt present med” tillägger jag och tänker på det armbandet jag köpt till honom. Jag specialbeställde ett armband i silver åt honom där det står ”Jag älskar dig Louis, - Lizzie”. Jag kunde inte komma på något annat och jag vill så gärna visa min kärlek till min bror.
”Just det, du köpte det där armbandet va?”
Jag nickar till svar på hans fråga. ”Jag ska hämta det idag. Kan vi göra det efter din överraskning?” Frågar jag och tittar in i hans underbara ögon.
”Självklart, jag hänger med dig”.
Medan tiden går och klockan slår kvart i sju har Harry duschat och fixat sig han med bestämmer vi oss för att gå ut och äta frukost. ”Skolgården” som en restaurang heter, ligger jämte skolan och passar perfekt för eleverna som inte gillar skolans mat, eller för dom som helt enkelt vill äta mycket för en liten peng.
Det är nämligen en gammal mattant som äger stället och hon lagar vanlig skolmat, eller som i detta fallet, god frukost. Det är också självservering precis som på en riktig skola.
Vi tar våran frukost som består av våfflor och glass och sätter oss vid ett bord i hörnet. Det är nästan tomt här. Vilket inte är så konstigt eftersom 1:orna (som brukar äta här ganska ofta) redan åkt. Jag och Harry pratar om allt möjligt trots att det är jättetyst i salen. Det var skönt att veta att vi kunde skämma ut oss med våra skratt och ändå inte bry oss.
Sedan beger vi oss mot skolan för att ha en kort dag innan vi drar till Harrys överraskning. Jag längtar verkligen jättemycket. Kanske lite för mycket, eftersom de 3 timmarna kändes som en evighet.
Kapitel 10 uppe! Vad tycker ni?
Nästa kapitel kommer upp först när jag fått mycket respons. Delvis för att jag ska kunna skriva ikapp mig lite på storyn som redan finns, men också för att jag verkligen vill veta vad ni tycker om novellen.
Jag får ju iallafall lite respons på varje kapitel, vilket jag tycker är bra. Men jag vill att ni visar att ni bryr er så att jag inte känner att jag gör det här i onödan. Detta tar stor del av min tid.
Till alla er med noveller, hör av er i en kommentar om ni vill köra ett länkbyte! Vore kul att köra ett länkbyte med några, så att statistiken ökar. Det vore riktigt roligt! Somsagt, hör av er i en kommentar, så svarar jag.
(Glöm inte att logga in om du bloggar med blogg.se så att du själv kan se när jag svarat! För jag svarar bland kommentarerna, och inte på bloggarna.)
Kapitel 10 kommer imorgon!
Inget kapitel..
.. Om ni inte ger respons på kapitel 9!
Stole My Heart - Kapitel 9
”Hur gick det?” Frågade han utan att ens släppa mig ur sin famn.
Jag drog mig försiktigt ur hans grepp.
”Riktigt bra. Jag mår mycket bättre nu.” Efter att ha hört dom orden log han mot mig. ”Jag berättar sen” fortsätter jag.
”När du vill” svarar han utan att sluta le. ”Är du hungrig? Mamma har lagat middag”
Jag hade inte tänkt på mat förrän han frågade. Och just då Harrys mamma, Anne kom ut för att säga hej och krama om mig kurrade min mage.
Hon tittar på Harry när hon släppt mig ur sin kram och utbrister, i något retlig ton ”men älskling då, har du inte bjudit henne till middagsbordet, hennes mage kurrar ju!”
”Vi skulle precis gå till köket mamma” säger han med röda kinder.
Jag kunde inte låta bli att skratta när vi gick till köket tillsammans. De var så roliga här.
Eftersom jag känt Harry sen jag var liten kan jag deras hus upp och ner, det är som mitt andra hem.
”Slå dig ner” säger Harry och gör en gest mot kökssoffan för 2 personer.
När vi njutit av den goda maten Anne lagat åt oss ställde jag och Harry undan disken och smet upp på hans rum. Harrys rum är stort, det utgör ungefär en tredjedel av våningsplanet och han har till och med en egen balkong. Det är målat i helt vitt vilket får det att se ännu större ut. Jag blir nästan lika överväldigad varje gång jag kommer in i hans rum. Jag vet inte varför. Kanske för att vi delar så många minnen från detta rummet. Jag vet inte…
”Har du redan bäddat?” frågar Lizzie när vi kommer in på rummet.
”Ja, jag tänkte att det blev smidigare så ifall vi inte orkar fixa det sen”.
”Smart tänkt” skrattar hon och jag skrattar med henne så söt som hon är.
”Jag har en idé, häng med här” säger jag och tar hennes hand. Vi går ut på balkongen, jag släpper hennes hand och klättrar över staketet och klättrar ner på planket som håller upp balkongen. Ärligt så har jag redan en plan för kvällen. Jag vill skringra hennes tankar från idag och få henne att må bättre.
”Vad gör du? Frågar hon häpet.
”Klättra ner du också” svarar jag och håller ut armarna som om jag vill att hon ska hoppa.
”Aldrig att jag hoppar iallafall” skrattar hon medan hon tar sig över staketet och sakta klättrar ner hon också.
Jag tar hennes hand igen och leder henne runt hörnet till den delen av trädgården där ingen kan se oss. Inte ens grannarna. Häckarna växer tätt kring gränserna här, och garaget har knappast några fönster.
Jag stannar och tittar på Lizzies reaktion. Den är precis som jag vill att den ska vara. Överraskad, glad, speciell.
”Åh” utbrister hon innan hon tittar på mig med glädjetårar.
Framför oss ligger en utlagd filt full med röda rosenblad på, ett ljus, en korg och en bukett med rosa rosor.
Hon tar min lediga hand med sin lediga hand och kramar om båda mina händer hårt samtidigt som hon tittar på mig med ett glädjefyllt leende. Sedan går hon ett steg närmre, ställer sig på tå och kysser mig. Länge.
Ögonblicket kan inte bli mer perfekt än såhär.
Jag drar mitt huvud sakta bakåt med ett leende på läpparna och kramar om henne hårt. Sedan flätar vi samman våra händer igen och börjar gå mot filten. Jag räcker henne buketten med rosor innan jag tänder ljuset.
”Jag älskar ju rosa rosor!” Utbrister jag i ren lycka.
”Jag vet” säger han med ett stort leende på läpparna innan han kryper närmre mig.
”Jag kan inte fatta att du gör det här för mig” säger jag när jag tar emot rosorna. Jag är helt överväldigad, jag kan inte förklara hur lycklig jag är just nu.
”Allt för dig, min prinsessa” säger han sen och kysser mig länge. Åh vad jag älskar honom.
Medan tiden går och vi snackar om allt möjligt tar han fram en tallrik ur picknickkorgen som finns på filten. På tallriken ligger en massa jordgubbar doppade i choklad. Hur romantisk får man vara?!
”Jag tänkte att vi kanske kunde dela på dom här medan vi pratar lite” säger han medan han tar upp en jordgubbe och för den mot min mun.
Jag tar leende emot den med ett gap. Åh vad gott det är!
”Du vet verkligen hur man ska få upp mitt humör”.
”Det var det jag hoppades på att göra. Så vill du berätta lite om hur det gick där hemma?”
Även om jag mått superdåligt hela dagen p.g.a vad som hänt så var det inte jobbigt att prata om det nu. Jag vet ju att allt kommer bli bättre.
”Jo, det gick jättebra i alla fall” börjar jag. ”Mamma och pappa har tydligen haft lite problem i flera månader, men de har försökt att fixa dom”.
”Det är ju bra, eller?”
”Ja, det tycker jag verkligen. Men tydligen så funkade det inte ändå så de ska åka till Cardiff på fredag kväll för att gå igenom skilsmässa. Tråkigt, men sant. Jag är glad om de är glada över att problemen går över”.
”Tur att de åker på fredag kväll eftersom Louis tar studenten”.
”Det var det som var tanken. De kan ju liksom inte hoppa över hans stora dag”.
Ännu någon timma gick medan vi snackade om allt möjligt.
Det blev mörkare och mörkare. Vilket betyder att klockan blev mycket med tanke på att det är sommar och det brukar bli mörkt sent då. Det blev dessutom kallare och kallare vindpustar och jag kunde inte låta bli att rysa till lite.
”Här” säger Harry och klappar på platsen jämte sig. Medan jag flyttar mig från att ha suttit framför honom till att sitta jämte honom tar han fram en filt och virar den runt oss.
”Snart är det väl dags att gå in, men innan vi går in vill jag bara säga en sak” börjar han.
Jag tittar in i hans gröna ögon med ett leende på mina läppar.
”Vadå?” Frågar jag.
”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det… Äh, nu säger jag det bara” säger han och jag kan inte låta bli att skratta lite åt hans envisa beslutsamhet.
”Jag är så lycklig att ha dig som flickvän. Jag har gillat dig så länge jag kan minnas Lizzie. Det gör mig tokig hur kär jag är i dig. Att vakna upp och veta att du är min och jag är din. Jag är världens lyckligaste kille! Jag älskar dig!”
Jag kunde inte hålla tillbaka glädjetårarna nu. Ingen hade någonsin sagt så till mig. Åh vad han gör mig lycklig!
”Jag älskar dig också Harry. Jag älskar dig mer än någon här på jorden. Jag har älskat dig så länge jag kan minnas, och jag skulle inte kunna drömma om något bättre än det här”.
Jag hann knappt avsluta meningen innan han tar sina händer kring mitt ansikte och kysser mig med ett stort leende. Jag sätter armarna kring nacken på honom och innan jag vet ordet av trillar vi ner så att vi hamnar på rygg. Eller rättare sagt att Harry hamnar på rygg och jag på honom. Jag kan känna hans hjärtslag där jag ligger med huvudet på hans bröstkorg. Jag kan också känna hans parfym som luktar så gott.
Det dröjer inte länge förrän jag somnar. Och jag tror Harry somnade också.
Kapitel 9 uppe! Jag tycker om detta, lite sådär drömmande/sagolikt.
Förlåt för hemsk uppdatering! En vecka sedan förra gången. Men jag har somsagt varit hemskt förkyld så jag har inte orkat. Dock mår jag nu mycket bättre! Kommentera mycket så att jag blir inspirerad att skriva mer. Har lite idétorka för framtiden tyvärr.
Har somsagt skrivit innan att jag inte vet hur saker och ting relaterat till skilsmässor fungerar på riktigt. Jag skriver ur fantasin. Så att ni tänker på det innan ni kanske tänker skriva hur brutalt oäkta det kanske verkar. Det är ju en fantasistory/fanfic, då är det ju meningen att det ska vara lite så med. + att fantasin verkligen syns i de "gulligulliga" scenerna :)
Imorgon kl. 12!
Inget kapitel än på ett par dagar..
Stole My Heart - Kapitel 8
Eftersom Lizzie såg ut som hon gjorde grabbade jag tag om telefonen med ett ryck, tryckte på svara och nästan skrek:
”VAD?!”
”Louis?” Svarar mamma i telefonen. ”Är det du Louis?”
”Nej, det är jultomten, vem tror du att det är?” Skriker jag rent hysteriskt.
Lizzie har redan börjat gråta och hänger på Harry i ren förtvivlan.
Jag tecknade åt Harry att gå någon annanstans med henne, hon skulle inte behöva höra det här.
Medans de går hör jag mamma harkla sig i andra sidan luren.
”Jag är ledsen för det ni fick höra imorse”. Börjar hon.
”Wow, att be om ursäkt ändrar ju verkligen tankarna just nu”, mumlar jag.
”Låt mig bara förklara”, säger hon i ren förtvivlan.
”Vad finns det att förklara?!” Skriker jag tillbaka.
”Ta det lugnt och skrik inte i mitt..” Börjar hon men blir genast avbruten.
”Jag får skrika hur mycket jag vill! Både jag och Lizzie vaknade upp i ren skräck imorse. Vi fick höra hur ni skrek på varandra, slängde saker i golvet…” Fortsätter jag.
”Jag vet, och jag är hemskt ledsen. Jag ville inte att ni skulle få reda på det så här. Men jag och er pappa har haft det ganska spänt den senaste tiden, och imorse rann bägaren över”.
”Vi märkte det”, mumlar jag.
”Kan ni bara komma hem? Vi skulle vilja prata lite med er”.
Jag tänkte lite, det kan väl inte bli värre om vi går hem och lyssnar på vad mer de har att säga?
”Lizzie?” Ropar jag och går ut till köket där de andra satt sig. ”Mamma undrar om vi kan komma hem och låta dom förklara och berätta för oss?”
”Jag är inte redo”, snyftar hon fram. Gud vad jag hatar att se henne sådär. Som storebror vill man ju skydda sin lillasyster.
”Kommer du någonsin bli redo att höra vad vi tror vi kommer få höra? Det kan väl inte bli värre än vad det är?”
”Visst”, suckar hon.
”Vi kommer mamma”, säger jag tyst i luren innan jag lägger på.
Jag kramar om Eleanor innan vi alla går till hallen för att vi ska gå.
”Hejdå”, säger Eleanor. ”Allt kommer ordna sig ska ni se”.
Sedan stänger hon ytterdörren och vi går därifrån.
Eftersom Harry bor rakt över gatan från oss går han med oss hem. Hela vägen håller han om Lizzies hand för att visa sitt stöd. Han är verkligen jättegullig mot henne.
Promenaden hem är ganska tyst tills vi kommer fram till vårt hus.
”Kom över sen när ni är klara”, säger Harry till Lizzie med en kram innan han kysser henne ömt på läpparna. Sedan kommer han fram till mig och ger mig en kram också.
”Vi ses”, säger jag innan jag och Lizzie tittar på varandra och sakta går upp för trappan.
Harry bara står och tittar efter oss.
Jag öppnar dörren till vårt knäpptysta hus.
”Vi är hemma!” Ropar jag med förtvivlan och känner hur alla känslorna börjar bubbla. Jag ville bara springa till Harrys säkra famn och inte vara här just nu.
”Vi är inne i vardagsrummet”. Ropar pappa till svar.
Vi tar av oss ytterkläderna och går in till vardagsrummet där mamma och pappa sitter tyst i varsin fåtölj. De nickar åt oss att sätta oss i soffan.
”Som er mamma sa på telefon så har jag och hon haft lite problem det senaste..” börjar han när vi satt oss ner. Jag tar tag i Louis hand så hårt att jag nästan kände hur hans fingrar vitnade.
”No shit?” Hör jag Louis mumla jämte mig.
”Det har faktiskt hållit på i flera månader”, fortsätter mamma. ”Men vi har gjort allt vi kan för att fixa det och nu funkar det helt enkelt inte”.
”Vi har bestämt oss för att ta ut skilsmässa”. Fortsätter pappa, inte lika känsligt den här gången.
Tårarna börjar sakta rinna nerför kinderna på mig nu. Det här har jag aldrig viljat.
”Nu till något som ni måste svara helt ärligt på”, säger mamma plötsligt. Vi båda tittar på henne innan hon fortsätter.
”Behöver ni tid för er själva att tänka på det här?”
”Tänka på det hur?” Frågar Louis och jag håller med honom med en min som frågetecken.
”Jo vi tänkte att, om jag och pappa åker till Cardiff i några veckor för att gå igenom skilsmässan, om ni vill stanna här hemma själva och reda ut tankarna? Så får alla utrymme att smälta det som hänt”.
Jag blev faktiskt ganska chockad för att vara ärlig. Jag behöver verkligen tid till att smälta allt som plötsligt hänt, så ja, detta ett riktigt bra alternativ.
”Det låter faktiskt väldigt bra”, säger jag plötsligt och till min lättnad höll Lou med mig.
”Det var det vi tyckte också”. Med tanke på att ni är gymnasieelever nu är ni tillräckligt gamla för att bo själva ett tag och dessutom är det ju sommarlov på fredag, tillägger pappa.
Det hade jag faktiskt glömt lite med allt som hänt. Louis tar studenten på fredag! Och vad skönt med sommarlov. All tid i världen med Harry, underbart!
”Då säger vi så antar jag”, säger mamma för att avbryta mina tankar.
”När åker ni förresten?” Frågar Louis. ”Eftersom jag tar studenten på fredag”.
”Vi tänker inte missa din student, oroa dig inte över det älskling. Vi åker på fredag kväll”.
Det var precis lagom. Ärligt talat så hade jag blivit jättesur om de skippade Louis student.
”Om vi är klara med detta så går jag och packar inför min övernattning med Harry”, säger jag, reser mig upp och springer upp till mitt rum. Det ska bli så skönt att sova hos honom. Han gör mig så lycklig.
Jag packar med mig det jag behöver och går sen ner till mamma och pappa igen.
Den här gången med väldigt lugna andetag. De skulle fixa det här på ett bra sätt, det bara visste jag. Även om det var en skilsmässa.
”Godnatt älskling”, säger mamma med ett leende och jag besvarar hennes kram.
”Godnatt Humlan”, säger pappa också och kramar om mig. Jag älskar när han kallar mig humlan. Han har gjort det sen jag var liten. Det bevisade att allt skulle bli bra.
Jag ler mot dom innan jag sticker ut till hallen, hämtar min väska, drar på mig skorna och jackan. Sen öppnar jag dörren och går ut i fria luften. Det här känns förvånansvärt bra. Jag går över gatan och hinner knappt ringa på dörrklockan innan Harry öppnar och omfamnar mig snabbt med en varm kram och en kyss. Ohja, detta blir bra.
Åttonde kapitlet uppe!
Detta är somsagt tidsinställt eftersom jag är på semester. Jag är tillbaka på söndag, förmodligen med lite nya idéer till kommande kapitel. Vi får se när nästa kapitel dyker upp!
Ge bra kritik, och långa kreativa kommentarer tills jag kommer tillbaka. Så att jag blir glad♥
