Stole My Heart - Kapitel 24
Sömnigt öppnar jag ögonen när solen når dom. Klockan visar 12. Konstigt nog är jag fortfarande trött efter mer än 12 timmars sömn. Beror väl på hjärnskakningen.
Jag vänder mig om i sängen för att inte få solen på mig mer. Till min förvåning ligger Harry där och sover. Jag skakar om honom lite lätt innan jag omfamnar honom och lägger mitt huvud på hans bröstkorg. Sakta öppnar han ögonen och sträcker lite på sig. ”God morgon.”
”När kom du hit?” Frågar jag förvånat men med ett leende.
”Inatt. Jag saknade dig så jag gick över hit, använde reservnyckeln ni har gömt och smög upp.” Svarar han leende och ger mig en lätt kyss på pannan.
I nära en timma låg vi och snackade om helgen. Kollade igenom och skrattade alla knäppa bilder som tagits med kameran medan vi var i stugan. Niall hade snott kameran flera gånger och tagit kort på allt. Vilket var bra eftersom att vi nu har massor av roliga bilder att kolla på. Vi har alltid tyckt om att fotografera så att vi kan minnas vad vi gjort.
När klockan slog ett var vi iordninggjorda för dagen och vi bestämde oss för att gå till Starbucks för lite brunch. Ingen idé att äta både frukost och lunch såhär sent, när man kan äta ett mål med mat.
Louis hade lämnat en lapp i hallen om att han skulle vara borta hela dagen och ska kanske inte komma hem förrän imorgon. Så jag och Harry har huset för oss själva.
När vi köpt brunch på Starbucks gick vi till parken. Solen hade värmt upp staden riktigt mycket och det var flera tonårsgäng som hängde i parken eller som gick förbi på väg till kiosen en bit därifrån.
Vi satte oss under en stor ek och började äta. Sedan bara låg vi där i gräset, pratade, tog kort med kameran och skrattade som vanligt åt alla konstiga miner vi gjorde.
Det var det här sommaren handlade om, att umgås, skratta, mysa, äta, vila, bada, sola, ja, allt. Sommarlovet har fått en riktigt bra start, och jag ser fram emot att spendera resten av sommarlovet med mina vänner, min familj, som dessutom varit där för mig i vått och torrt (bokstavligt, med vädret alltså). Hjärnskakningen kommer gå över snart, och då har jag sommaren att njuta av för fullt. Men skolan är inte så dålig ändå, jag har trots allt mina bästa vänner, och vi kan göra vad som helst, det blir ju vad man gör det till. Men framförallt, jag har min pojkvän. Han som från första stund, Stole My Heart.
Sista kapitlet uppe! Vad tycker ni om novellen?
Förutom att uppdateringen varit superdålig, det vet jag redan och jag är superledsen för det!
Ge både bra & dålig kritik nu, så att jag kan lära mig, för detta är den första novellen jag skrivit!
Jag hoppas verkligen att ni iallafall tyckte om den litegranna.
Har ni några frågor ang. novellen eller något annat?
Skriv en kommentar så ska jag försöka samla frågor i ett inlägg.
Som det ser ut nu blir det ingen ny novell på ett tag, men jag tar inte bort bloggen!
Stole My Heart - Kapitel 23
”Tack Harry” säger hon när vi avslutat kyssen. ”För allt du gjort för mig. Du anar inte vad det betyder.”
”Det var så lite så Lizzie, jag skulle kunna göra vad som helst för dig. För du är mitt allt.”
Jag tittar på henne och ler.
”Och du är mitt allt” svarar hon. ”Och Harry..”
”Du är min superhuman” tillägger hon sen med en blinkning och jag förstod precis.
Senare på kvällen.
Eftersom Lizzie skulle vila så mycket som möjligt gick hon och lade sig tidigare än vi andra.
Vi satt ute och sjöng lite, spelade lite kort och bara pratade. Vi har alltid kunnat prata om allt möjligt.
När klockan slog ett satt vi fortfarande ute men vi alla bestämde oss för att gå in och sova.
När regnet smattrade mot fönstret nästa morgon vaknade alla till och det dröjde inte länge förrän vi började packa våra grejer. Vi hade sovit sista natten och nu på förmiddagen skulle vi hem. Att det regnade ute gjorde det inte precis svårt att stanna inne.
När vi var klara med all packning kom skjutsen, och resan hem gick om möjligt ännu snabbare än resan dit. Louis skämtade som vanligt oavbrutet och Niall skrattade oavbrutet i takt med skämten.
När bilen stannar på sista ”hållplatsen”, det vill säga utanför Harrys hus känns det som om resan bara tagit ett par minuter. Alla förutom Louis, Harry och jag har redan kommit hem och nu är vi hemma vi också. Eller ja, på andra sidan gatan av vårt hem vill säga.
När jag kramat om och kysst Harry går jag och Louis över gatan och in i vårt hus. Det är svalt i kontrast till värmen. Det regnade bara ute i stugan, här hemma var det strålande sol.
Det dröjde inte länge förrän jag satt i den sköna vardagsrumssoffan med en kall läsk och tittade på TV och bläddrade bland kanalerna. Efter ett par superbra dagar i stugan var jag trött. Så det är skönt att Femman visar några Criminal Minds avsnitt på rad. Nu har jag eftermiddagen planerad.
När mörkret flera, flera timmar senare faller känns ögonen tunga som bly. Nyduschad och iordninggjord för natten lägger jag mig i sängen men plötsligt lyser rummet upp av mobilen. Harry.
”Jag vet inte om du sover redan, men antingen blir jag den sista du tänker på idag, eller den första du tänker på imorgon när du läser detta. Jag älskar dig <3”.
Leende trycker jag fram dialogen och skriver. ”Du är den jag tänker på jämt. Jag önskar du var här nu, saknar dig redan. Älskar dig! <3”.
Så fort jag lagt ner mobilen somnar jag på den mjuka kudden, den känns ännu mjukare än vanligt.
Detta är det näst sista kapitlet! Alltså kapitel 23! What do you think?
Stole My Heart - Kapitel 22
När jag slår upp ögonen känner jag hur pigg jag är. Den där tuppluren gjorde nog susen!
Det är ljust ute, och det visar sig att klockan bara är 16.00.
Det är precis tyst i rummet där jag sovit på soffan. Själv kan jag inte minnas att jag lagt mig där.
Försiktigt ställer jag mig upp och går fram till fönstret. Nere vid stranden syns de 8 gestalterna springa omkring eller knuffa i varandra i vattnet.
Jag går och byter om till badkläder jag med. Jag vill inte missa det roliga. Däremot får jag inte vara för ”kvick” i mina rörelser eftersom att jag egentligen ska vila så mycket som möjligt.
10 minuter senare går jag utanför dörren och vandrar ner till stranden så osynligt jag kan.
Perrie får syn på mig men jag hyschar henne snabbt med fingret och hon tittar diskret bort som om det bara var en fågel som fångat hennes uppmärksamhet.
Snart står jag bara 1 meter bakom Harry på bryggan och sekunden därefter hör man ett ljudligt plask.
Förvirrat tittar han ovanför vattenytan men när han får syn på mig förstår han att det var jag.
Alla de andra var redan i vattnet så ingen hade ju kunnat knuffa i honom.
”Där blev du minsann ägd Hazz!” ropar Niall. ”Bra jobbat Lizzie! Han var oövervinnerlig tills du knuffade i honom.”
”Du skulle ha sett din min Harry!” skrattar Eleanor och härmar honom så gott det går. Magmusklerna värker av skrattet.
”Hoppa i Lizzie!” hör jag Danielle ropa och jag vänder mig mot det hållet jag tycktes höra henne från.
Jag går upp på stranden och lämnar handduken på bordet där och precis när jag ska vända mig om känner jag ett par starka armar omfamna mig och snart nuddade Harrys blöta lockar min nacke.
”Du är ju jätteblöt Harry!” ropar jag när jag känner hans kalla våta kropp mot min.
Han vänder mig om så att jag tittar på honom. ”Man brukar bli blöt när någon knuffar i en.” blinkar han, tar min hand och börjar dra med mig ner mot vattnet. ”Sovit gott? Du somnade i bilen på vägen från sjukhuset så jag bar in dig till soffan och lät dig vara.”
”Jag känner mig hur pigg som helst. Huvudvärken känns bara litegranna men yrseln är helt borta för tillfället.”
Alla jagar varandra fram och tillbaka och under vattnet i jakt på att dra ner varandra. Själv satt jag och Harry inne vid stranden på det grunda vattnet. Jag känner inte för att springa just nu.
Tankspritt fingrar jag på min ring när jag hör hur Harry börjar sjunga i bakgrunden. Tyst. Men ändå tillräckligt högt för att jag ska kunna höra nästan varje ord.
I can’t be no superman, but for you I’ll be superhuman.
Resten av meningen hörde jag inte för att han sjöng för lågt.
Sen tar han min hand och tittar in i mina ögon som redan är fästa på hans.
”Jag menar varje ord jag sjunger” viskar han sen vid mitt öra innan han drar in mig i en lång kyss.
Kapitel 22! Vad tycker ni om novellen såhär långt?
Stole My Heart - Kapitel 21
I’m weaker, my words fall then they hit the ground. Oh life, come on here don’t you fail me now. I start to say, I think I love you but I make no sound.
Sakta öppnar jag ögonen och finner att Harry sitter bakåtlutad I en fåtölj och stirrar upp i taket.
Det här är definitivt inte stugan, det är ett som är säkert.
”Lizzie!” utropar han när han satt sig normalt och tittar på mig. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra, lite ont i huvudet och lite yr kanske, men inget mer. Var är jag?” svarar jag och tittar mig omkring.
”Du är på sjukhuset Lizzie. Du fick tydligen en ganska rejäl hjärnskakning ute på sjön så att du svimmade av. Som tur var kom mamma ut till stugan bara en liten stund efter det och tänkte kolla läget så hon skjutsade in oss två till sjukhuset. De andra är kvar i stugan. Mamma är just nu bara och köper lite kaffe”. Han flyttar fåtöljen så att han sitter precis jämte sängen.
”Jaha, jag mår i alla fall mycket bättre nu” säger jag och spricker upp i ett litet leende.
Han tittar på mig och ler lättat.
”Förresten, vad var det för sång du sjöng på?”
”Vilken sång?”
”Den som du sjöng när du låg bakåtlutad och stirrade upp i taket”
”Åhh, ehm..” han kliar sig lätt i nacken och snart letar sig en lätt rodnad fram på kinderna.
”Det var inte meningen att du skulle höra det. Men det är en sång jag skrev..”
Han tar en liten paus och fortsätter. ”… till dig”.
Jag stirrar förvånat på honom. Vilket fick honom att rodna ännu mer.
”Sjung” ler jag mot honom.
Under the lights tonight, you turned around and you stole my heart. With just one look when I saw your face, I fell in love it took a minute girl, to steal my heart tonight….
“Har du skrivit den?”
Han tittar ner en snabb sekund och nickar.
”… till mig?”
Han tittar upp igen och ler. ”Ja”.
Jag finner inga ord. Jag visste redan att han kan sjunga, riktigt bra, men låten. Den är jättebra. Och den är till mig.
Hennes blick vandrar fram och tillbaka mellan mina ögon. Det var uppenbart att hon är överraskad.”Jag älskar den!” utropar hon och sätter sig upp. Hon klappar lätt på sängen och visar att jag ska sätta mig där.
Jag kramar om henne hårt. Det var läskigt att se henne svimma av innan. Det var skönt att veta att allt var okej, förutom en rejäl hjärnskakning. Lite vila skulle göra susen.
Jag ger henne en lätt puss på pannan.
”Hej Lizzie, hur mår du?”
Mamma öppnar försiktigt dörren och sätter sig på en stol i hörnet. I handen håller hon en kaffekopp.
”Jag mår bra, lite huvudvärk och yrsel men det är inte så farligt”.
”Vad bra. Doktorn sa att så fort du mår bättre får du åka härifrån. Hon skrev ut lite smärtstillande som du får ta när du behöver sen med. Så säg bara till när du vill härifrån.”
”Jag mår bra nog för att åka.” säger Lizzie sen och snart var hon uppe ur sängen. Hon hade fortfarande sina vanliga kläder på sig.
Snart står hon vid dörröppningen med skorna på och vi alla går ut. Hon går och säger till att hon åker och sedan beger vi oss alla ut till stugan igen. Lizzie var väl antaglien trött eftersom hon somnade med huvudet mot min axel samtidigt som jag håller om henne.
Mamma tittar på oss i backspegeln. ”Glöm inte att hon måste vila mycket och även dricka mycket vatten.”
”Nej då, det glömmer vi inte.”
När vi kommer fram släpper mamma av mig och Lizzie. Hon sover fortfarande så jag bär henne in genom dörren och fram till soffan.
”Wow, man kan tro att ni gift er och att du bär henne över tröskeln till ert nya hus” halvt ropar Louis för att lätta upp stämningen som befinner sig i stugan. Det funkar och alla fnittrar till. Men vi tystnar snart igen med tanke på att Lizzie sover. ”Hur är det med henne?”
”Hon fick en rejäl hjärnskakning, men inte mer. Hon behöver bara vila och dricka mycket vatten för att bli bättre.”
”Skönt att höra” säger Louis och då och vi andra kan inte annat än att hålla med. Det blir alltid obehagligt när något händer någon i vår kompiskrets. Men han sa nog så då han har ansvaret över henne, hans lillasyster, medan deras föräldrar är borta.
Kapitel 21 är uppe! Nu börjar storyn dra slut, tre kapitel kvar bara!
Stole My Heart - Kapitel 20
Förvirrat tittar jag mot Harry som kommer närmare båten och jag känner hur skrattet snabbt ersätts av paniken som ökar. Harry tittar förvirrat men panikartat runt omkring sig vilket gör att jag också gör det. Lite längre bort ser jag något. En bit ifrån oss flyter en figur, Lizzie, och det ser ut som om hon vore livlös. Jag ser Harry simma simma dit och lyfter försiktigt upp henne i båten. Även han ser ut att vara fylld av panik, vilket kanske inte var så konstigt. Hon andas i alla fall hyfsat bra och vaknar ganska snart när vi skakat lite på henne. Några hostningar senare är det lilla vattnet som samlats i lungorna borta och vi alla andas ut. Hon är fortfarande blek när hon kryper närmre Harry för att sedan omfamna honom.
”Hur känner du dig?” Frågar jag lugnt och tittar på henne med stora ögon.
Hon snyftar lätt till men svarar snart ”Bra, antar jag”.
Med det sätter jag fart mot de andra på bryggan. Helt omedvetna om vad som hänt hoppar de gång på gång i vattnet och skrattar.
”Är det vår tur nu?” skrattar Liam. ”Ni dröjde ju jättelä..” Han avbryter sig själv när han ser Lizzie som sitter nerböjd mot Harry som tröstar henne. ”Har det hänt något?”
Han, och likaså de andra, tittar på Lizzie som nu tittat upp och Harry svarar. ”När vi flög av tappade hon andan och svimmade av för några sekunder”. Hon tar ett djupt andetag. ”Jag vill helst inte fortsätta åka”.
”Lämna av mig och Lizzie på stranden så får ni fortsätta” säger Harry när Lizzie pratat till punkt.
”Be right here” säger jag snabbt till Liam och de andra och kör in Lizzie och Harry till stranden.
Sakta går vi upp mot stugan. Jag var inte alls på humör nu och huvudet dunkar högre och högre för var sekund.
Vi byter om snabbt och sätter oss sedan i soffan tillsammans. ”Säkert att du mår bra?”
Harry för min blick till hans med sina fingrar på min haka och tittar allvarligt på mig. ”Du ser inte särskilt kry ut”.
”Jag mår bra” säger jag och ler mot hans omtänksamhet. ”Bara lite huvudvärk men det går över”.
Inte ens det lugnar ner hans allvarliga men oroliga blick.
”Det är sant, jag mår bra!” Jag ger honom en puss innan jag kurar ihop mig och lägger mig i hans knä och tittar upp i hans gröna ögon.
Han ler mot mig. Hans fina smilgropar letar sig fram lite försiktigt vilket gör att jag också ler.
”Vad?” han ser skrattande på mig.
Jag skakar skrattandes på huvudet men slutar snart när jag märker hur ont det gör. Med ens ersätts Harrys smilgropar av en gravallvarlig blick.
”Mitt huvud..” börjar jag och märker hur jag snubblar på orden. Jag för snabbt handen till där det ömmar som mest. Harrys blick växlar mellan olika känslor hela tiden innan de stannar mest för att de ser helt skräckslagna ut. ”Lizzie, du är ju helt vi…”
Mer hör jag inte, för strax hör jag ingenting och det enda jag ser är mörkret.
Kapitel 20! Vad tycker ni?
Fråga + svar
Stole My Heart - Kapitel 19
Jag vaknade väldigt lätt på morgonen tack vare ljuset som nådde mina ögon. Lizzie däremot sov fortfarande lugnt. Jag kikar på väggklockan. 8.00. Vi måste ha somnat runt klockan 2 på natten, det såg ut så inatt när jag kollade klockan men jag vet inte riktigt. Frustrerad vid tanken på att jag inte kommer kunna somna om går jag upp för att slippa störa de andra. Jag tar mig ut till köket och kollar bland maten som vi har. Jag kan ju likagärna börja göra frukost säger jag lågt för mig själv när jag plockar fram mjölk, ägg och salt. Omelett är enkelt och gott. Precis som jag hoppats på börjar de andra vakna till liv när jag 20 minuter senare plockat fram bröd och diverse frukosttillbehör. Medan jag placerar omeletten på grytunderlägget ser jag i ögonvrån hur någon sakta går mot mig. Jag vänder mig snabbt om för att chocka en nyvaken Lizzie. ”God morgon älskling” får hon ur sig samtidigt som hon gäspar. ”God morgon på dig med” svarar jag leende och pussar henne. ”Nu tycker jag vi väcker dom andra till liv” säger jag sen, tydligt och högt eftersom att jag vet att de andra hör mig. Niall kom snabbt upp på benen. Hans reaktion ser så rolig ut, som om han trodde jag skulle hälla vatten på honom, igen, eller kanske till och med slänga honom i sjön. Igen.
Snart satt vi alla runt frukostbordet och åt. Klockan var ju bara halv 9, så vi skulle få en lång dag framför oss. Medan vi äter blickar vi tillbaka på gårkvällen/natten och det som hände. Snart skrattar vi alla åt Nialls min, det skulle nog dröja ett tag innan vi glömmer hans reaktion på hur vi väckte honom.
Sedan diskuterar vi lite idéer om vad vi ska göra under dagen. Vi kommer fram till att vi ska åka ut med båten litegranna. Det finns nämligen en liten flytbrygga där ute som man kan hoppa ifrån. Men jag kommer snabbt på en annan idé.
”Jag kan gå till förrådet sen och kolla om vår stora gummibadring finns kvar. Isåfall knyter vi fast den i båten och åker efter i hög fart.”
Ingen säger ett ord, Louis bara nickar och resten ser ut att vänta på en fortsättning.
”Det är jättekul” tillägger jag snabbt med ett leende och börjar sakta dricka ur mitt glas med juice.
”Det låter som en bra idé” säger Liam sen och sneglar lite försiktigt på Zayn. Nu förstod jag.
”Ja det gör det” säger Zayn när Liam kollar på honom. Alla bara häpnar. Vi alla visste att han inte kan simma. ”Det finns väl flytvästar eller?” Säger han sen i förhoppning.
”Ja, det gör det. Men jag ska först kolla om den där ringen fortfarande finns kvar i förrådet”.
Med det äter vi alla upp resten av vår frukost innan vi fixar oss för en förhoppningsvis fullspäckad dag på sjön.
Snart var alla redo för en dag ute på sjön. Ringen fanns kvar på samma ställe som jag minns att den skulle vara så snart satt vi alla trängda i den ändå hyfsat stora båten påväg ut på den flytbryggan som finns. Vi ville ju åka så fort som möjligt med båten så därför var det bara jag som körde först medan Louis och Eleanor tog sig an utmaningen att hålla sig kvar på ringen. De andra satt lugnt på flytbryggan och kollade på. Det dröjde inte länge förrän båda hamnat i vattnet och då var vi andra inte sena med att gapskratta.
Louis tog nu över ratten så att jag och Lizzie kunde åka tillsammans.
”Jag ska minsann vinna över dig!” skrek Lizzie så högt hon kunde för att överrösta motorn.
”Game on!” svarar jag och Louis ökade farten ännu mer. Vattnet bara stänkte på våra ansikten. Vi lyckas båda hålla kvar oss i flera minuter, trots flera försök från Louis att svänga så att vi åker av.
Beslutsamt ökar han farten ytterligare så att vi kan åka av någon gång. Nu var vi nästan över på andra sidan av den lilla sjön och vi svänger av för att åka tillbaka. Jag vet inte vad som händer vår ring kränger till riktigt hårt så både jag och Lizzie åker av. Eller rättare sagt, flyger av. Väl tillbaka med huvudet över vattnet tittar jag mig skrattande omkring för att se vart Lizzie är, men jag ser henne ingenstans.
What do you think?
