Stole My Heart

”Jag kan inte fatta att du gör såhär mot mig!” hör jag mamma skrika.

Genast kommer det en klump i magen, när mamma skriker är ingenting bra.

Jag kollar snabbt på mobilen och ser att klockan är 6. Jag kan lika gärna gå upp nu eftersom jag inte kommer kunna somna. Jag reser mig snabbt upp på mina fötter och stänger dörren till mitt rum med en smäll. Jag antar att Louis följde mitt exempel eftersom golvet vibrerar strax efter ännu ett duns. Genast slutar krasen på nedervåningen.

Jag springer snabbt in på badrummet och stänger och låser dörren.

Tappar upp ett skönt bad och lägger mig och kopplar av.

Efter en halvtimme tömmer jag badkaret och duschar både kroppen och håret. Sen går jag ur, virar upp håret med en handduk, och sen en handduk runt kroppen också.

Jag låser försiktigt upp badrumsdörren och går till garderoben för att hämta underkläder. Sen smiter jag snabbt in i badrummet igen.

Jag tar ganska lång tid på mig att smörja in mig med bodylotion, föna och fixa håret med platt & locktång, spruta parfym osv. Jag har verkligen ingen lust att gå ner nu. Stämningen kommer vara helt. Åh.

När jag fixat klart mig med alla skönhetsprodukter och grejer går jag till garderoben igen för att ta fram kläder. Vädret skulle bli riktigt fint idag så jag bestämmer mig för ett par shorts från topshop och ett slappt vitt linne över min axelbandslösa BH.

Jag ställer mig framför helfigursspegeln och tittar på hur jag ser ut. För en gång skull satt håret perfekt, sminket perfekt, för en gångs skull hade jag en sådan där perfekt hår/smink och kläddag.

Jag stoppar ner mobilen i bakfickan, necessären, nycklarna, hörlurarna och plånboken i väskan innan jag försiktigt öppnar sovrumsdörren och smiter till dörren jämte. Louis rum. Jag knackar på så tyst jag kan och smiter in när Louis öppnar. Han hade följt mitt exempel och inte gått ner ännu.

Ingen av oss var särskilt hungriga just nu så vi sprang nästintill ljudlöst nerför trappan. Som tur var lade varken mamma eller pappa  märke till oss när vi knöt på våra converse, öppnade dörren och smet ut.

Klockan var bara 7.30 nu, men vi ville verkligen inte stanna kvar i huset.

”Vad hände?” Frågade jag tyst.

”Ingen aning, och jag vill inte veta heller”, svarade Louis knappt hörbart. Vi bestämmer oss för att dra till Starbucks längre ner på gatan för en frukost. Jag menar, vi måste ju äta något, right? Vi skulle ju möta Harry först om en timma. Vi gick under tystnad bort till kafét.

Lizzie tittade ständigt ut genom kaféts glasdörrar ut mot gatan. Förmodligen för att kolla så att ingen vi kände kom in. Jag förstod henne.

Medan jag beställde åt oss bad jag henne ta ett bord, och som vanligt gick hon till det bord vi alltid suttit vid när vi kom hit.

Jag tog emot vår frukost och gick bort till soffan i hörnet där hon satt.

Jag såg hur hon försökte hålla tillbaka tårarna, och när hon märkte att jag kom torkade hon bort den tår som dykt upp och nickade åt mig att det inte var någon fara.

”Kan vi ringa Harry?” Frågar hon lite tyst när jag satt mig ner.

”Gör det, svarar jag lugnt. Jag ringer Eleanor. Vi ber dom möta oss här”.

Jag hör tysta snyftningar från andra sidan luren när jag svarar.

”Lizzie?” Frågar jag och genast blir hela jag helspänd.

”Harry, kan du komma?” Frågar hon. ”Till Starbucks, du vet längre neråt gatan?” Tillägger hon sen.

”Javisst, har det hänt något?” Frågar jag, nu riktigt orolig.

”Jag vet inte, eller jo, det kan man nog säga. Kom så snabbt du kan”.

”Jag är där om 2 minuter”.

Jag hade redan gjort mig iordning, men inte hunnit äta frukost än. Så jag tog med mig mobilen och plånboken när jag gick.

Jag sprang nerför gatan. Precis när jag får syn på kaféskylten ser jag Eleanor komma runt hörnet längre ner. Hon får syn på mig med och nu blir allt extra jobbigt. Förmodligen var Louis med Lizzie där inne, och om Louis behövde snacka med någon, då var det något som hänt.

Vi går in på det hyfsat tomma kafét tillsammans, och genast får vi syn på Louis och Lizzie som sitter i det vanliga gamla hörnet.

Jag sätter mig ner jämte Lizzie som genast borrar ner sitt ansikte mot mitt bröst. Jag hör hur snyftningarna övergår till lätt gråtande.

”Vad har hänt egentligen?” Frågar Eleanor innan hon tillägger ”eftersom ni båda är så pass upprörda”.

Lizzie ger inte ett tecken att svara, så Louis tar över:

”Vi båda vaknade upp av skrik imorse, vi hörde glas åka i golvet och..”

Han behövde inte säga mer för att både jag och Eleanor fattade vad som gjort dom så upprörda. Vi lämnade ämnet som det var eftersom risken skulle bli att vi gjorde allting värre. Istället gick Eleanor för att beställa frukost. Jag försökte att försiktigt ta loss Lizzie ur sitt grepp, men Eleanor sa snabbt att jag kunde stanna kvar så skulle hon fixa åt mig.

Jag log tacksamt mot henne innan jag kramade om Lizzie ännu en gång.

Hon tittade upp på mig med sina svullna ögon.

”Jag ser säkert hemsk ut”, sa hon. Sanningen var att hon hade smink utsmetat över hela ansiktet.

”Gå till toaletten och fräscha upp dig så ska du se att det blir bättre sa jag”.

Hon tog sin väska och gick.

”Hur mår du då?” Frågade jag Louis som tittade ner på sina knän.

”Jag har mått bättre”, svarade han tyst.

Han hann inte säga mer innan Eleanor kom tillbaka, likaså Lizzie och vi alla började äta på frukosten.

Ingen hade någon vidare aptit men vi försökte eftersom vi hade en lång skoldag framför oss.

Kapitel 6 uppe! Ganska dramatiskt. Novellen handlar ju bl.a om "äkta tårar" som det står i beskrivningen.

Detta var ändå ganska oväntat va?

Kommentera mycket, så kommer nästa kapitel förmodligen upp på lördag!

Kram!